onsdag 5 augusti 2015


I down a white pill which I’ve never seen before
swallow it with gin and
hope I don’t freak out
Freaking out would ruin the whole thing
When I loose feeling in my fingertips I decide to take a bath
hope I don’t drown
Drowning would ruin the high
which doesn’t come soon enough so
I swallow another pill
this one pink and for a second
I regret it all
because
my grandmother used to have pink roses in her garden and my grandmother
never drank but she did take a lot of fucking pills so I forget the thought and
my bath is cold
How long have I been here?
It’s dark outside but not that cold and I can’t remember
who I’m supposed to meet or
why
I realize I’m late as fuck so I call a number
Tell them I won’t come
WHY? Someone asks and I think there’s a party going on so I hang up the phone
It’s quiet everywhere, I turn on the TV and the room gets flooded with
nothing
Falling asleep never comes easy but staying awake is harder so I lay in
nothing
for a while
until nothing consumes me or
I down a white pill which I’ve never seen before

onsdag 15 oktober 2014

161014

vi trodde att det skulle bli bättre.
att det skulle förändras,
vårt jag.
Men det hände aldrig.
Vi vaknade aldrig med solen som alarm och en varm kropp bakom oss.
Vi var fast.
Fast i tjära vi bryggt inom oss,
för trots att vissa trodde att det var någonting som föddes av naturen så visste vi att att det grundade sig någonstans långt inom oss.
Det var ditt fel.
Det är ditt fel.
För du känner dig patetiskt ändå tills du sväljer nästa munfull av den alkohol som finns närmast.
Och du undrar när du blev så duktig på att dölja saker för dem du klappat på ryggen under morgonfyllor.
Men när det sprider sig i ditt blodomlopp så blir det bättre.
Du kan se klart,
trots att dina ord snubblar in i varandra och
dina armar är för långa för din kropp och dina fötter
för stora.
Eller för små,
för din balans är skev, din hjärna är skev, dina prioriteringar, dina mål, din enda önskan;
är att kanske inte behöva stå ut.
Och det är skevt.
Men du bryr dig inte tillräckligt för att förändra någonting.
(För längst där inne så hoppas du på att du inte har tillräckligt med tid kvar för förändring.)

måndag 13 oktober 2014

00:00

Jag är den värsta personen du någonsin kommer träffa.
Jag är den som kommer krossa dig.
Jag är den som kommer elda upp din tro på mänsklig godhet,
precis som någon bränt den för mig.
För du tror jag är bra. Du tror jag är god och du tror att jag är allt du velat ha.
Förlåt babe, men jag är inget mindre än din värsta mardröm.
För jag kan inte tänka på någon annan än mig själv. Jag kan inte.
Mitt jag är ärr och vidöppna sår. Mitt jag är oändliga nätter i ensamhet, oberoende av hur många dagar jag spenderar med dem jag älskar.
Jag är självisk, jag är hård, jag är ogynnsam.
Jag kan inte älska.
Du kommer se det en dag. Det kanske tar tid, men en dag kommer du vakna och se världen i ett nytt ljus och skuggorna det ger kommer inte att smickra mig. Skuggorna kommer visa vem jag egentligen är och du kommer se, ja du kommer se, att jag är allt du velat förvisa från jordens yta.
Du kommer hata mig lika mycket som jag hatar mig själv.

Jag vaknade häromdagen, såg mig i spegeln och insåg att jag är exakt samma person som jag var för fem, sju, tio år sedan.
För jag insåg att jag tycker lika illa om mig själv och den jag blivit, nu som då. Jag vill inte vara jag och jag kan inte bli någon annan.
Vad ska man göra åt saken?

Sluta grubbla.
Min mamma sa till mig igår; du har höstdepression.
Och allt jag kunde tänka var;
om hösten varade året om så skulle jag varit lyckligare än jag är nu.

Jag är den värsta personen jag någonsin kommer träffa.
Det är en sort trygghet.
Vetskapen om att ingen kan vara sämre än jag, vetskapen om att jag nått en sorts botten som blir djupare ju längre tid jag spenderar där nere.

Det är mörkt här.
Men du vet vad de säger, utan mörkret kan vi inte se några stjärnor och jag lovar dig;
"we're all in the gutter, but some of us are looking at the stars."

lördag 21 juni 2014

"Okända läppar kastar ingen ner för stupet. Kända läppar däremot, häller tändvätska i dina ögon och ser på när du brinner upp." 

- BMH 12/10/2011

torsdag 20 februari 2014

fjärde juli 2013, snart femte men vad spelar det för jävla roll

och hennes blick lämnar inte ens TVn när hon säger
"du är sådär arg
igen."
hon stirrar blint in i färger som bildar någon sorts fantasi och suckar
"varför är du arg? är det bra? mår du bra?
varför
varför
varför"
och jag känner hennes blickar när hon observerar något som inte borde synas. och jag känner hennes desperata försök till att lugna alla demoner som förföljer mig, men det enda hon undrar är varför "du är så himla arg, är det värre igen? är det något som är fel igen? varför skriker du ut alla ord? varför visar du inga andra känslor än den där ilskan?"
och jag kan inte hjälpa det men ändå kastar jag ur mig hårda ord och slänger igen dörrar och tänker, skriker känner att om jag låter någonting annat kännas så dör jag. och jag tror hon vet. hon har vetat sen första gången för åh så många år sedan att jag på något sätt måste skydda mig själv från allt jag inte kan hantera. men hur ska jag förklara att det är för eran skull jag gör det. hur ska jag kunna förklara att jag inte kommit ett enda jävla steg framåt sedan jag slutade. att jag är kvar på samma plats bara att jag lärde mig att inte såra er på samma egoistiska sätt som jag gjorde då.
helvete.
det är svårare än man tror att glömma, sluta, försöka förlåta. förlåta sig själv för allt man gjort. förlåta sig själv för alla onda cirklar man försatt sig i. ankrat sig fast vid. förlåta sig själv för att man aldrig kunde bli den man var menad till att bli.
det vill säga
ingenting.
På köksgolvet med ett rusande hjärta och ytlig andning. Lutad mot luckorna med en cigg i handen. Han sitter framför dig med en hand mot din hals. Så kysser han dig och när du kysser tillbaka drar han sig undan och viskar: "Kyss mig inte om du önskar att jag vore någon annan." Så du ler och kysser honom: "Du önskar att jag vore någon annan, så jag tror det går jämt ut."

söndag 9 februari 2014

saker jag önskar jag kunde glömma lika lätt som du glömde mig

Ni står på en träbro i skogen som separerar dig från honom. Natten ligger tät omkring er och den kalla mars-luften svider i din sönderskrikna hals. Du står med armbågarna lutade mot räcket som håller dig från den porlande bäcken som gömmer sig i mörkret. Han har armarna runt din midja och huvudet på din axel. Varma andetag kittlar mot din hals. Mellan träden lurar skuggor du inte ens kan låtsas att du inte ser.
   För en timme sedan låg du i sängen med en flickvän du älskar. Hennes armar om din hals när du säger att du måste prata med honom. I kväll, för i morgon lämnar du Sverige och ditt hjärta gör så ont.
   Hon grät inte, sa ingenting, bara kysste dig igen och följde dig till gångvägen som leder in i den förrädiska skogen. Mörkret som håller alla dina hemligheter.
   Han säger något med läpparna mot din hals och du kan inte andas. Skam blandas med rök i dina lungor när du tänder en cigarett för att göra någonting alls. Än så länge har du inte gjort något fel. Än så länge har du inte kysst honom, men otrohet sträcker sig längre och djupare än så.
   Han ber dig välja honom. Han ber dig lämna henne och välja honom och du undrar om frestelsen till att göra just det kommer ifrån känslorna du har för honom eller ifrån vetskapen att allt skulle vara mycket lättare så. Att inte längre behöva gömma kyssar och sammanflätande fingrar. Att inte längre behöva stamma fram att personen du spenderar nätterna med bara är en vän, vi är bara vänner. Du har börjat tvivla på om er kärlek kan få det svarta hålet som lögnerna skapat att försvinna.
   Du kan inte stoppa tårarna. Du kan inte sluta känna en extrem hopplöshet.
   Du förtjänar inte dem. Inte henne. Inte honom. Och du önskar att du var stark nog att lämna dem båda för de förtjänar så mycket bättre än dig.
   Det är vad du tänker när du vänder dig om i hans famn och trycker ansiktet mot hans bröstkorg.
   Han kysser dig innan du går och du undrar om en kyss ska kännas som tusen knivar i hjärtat.
Du spenderar en vecka med din familj i ett annat land. En vecka borta (vad det inte vad du ville?) men tankarna är någon annanstans, hemma.
   Den första du träffar när du kommer hem till helvetet är henne. Hon ligger bredvid dig i din säng och du vet att något är fel. Om det är hennes svullna ögon eller att hon inte rör dig som avslöjar henne vet du inte. Det gör detsamma för hon kvider ut att allt är okej och åker hem. Och du ligger vaken i timmar och undrar om hon vet något som du inte vet, om hon tagit ett beslut som du inte var modig nog att ta. Hennes spruckna röst i telefonen ger dig ett svar, men inte det du trodde.
   Du slutar andas.
Du säger ingenting när hon berättar mellan gråtattacker att hon kysste honom. Att hon låg bredvid honom hela natten efter du åkt och tryckte sina perfekta läppar mot hans och du säger ingenting. Hon säger ord du inte lyssnar på för du vet att hon ljuger. Hon gråter och bergig säga någonting, vadsomhelst, och du gör som hon vill.
   Du säger att det är okej. Du säger att du älskar henne och lägger på luren innan hon hinner avfyra fler lögner.
   Du gråter inte. Du ligger i tyst apati och tänker att du förtjänade det. Du förtjänar allt ont de kan göra mot dig. Ditt hjärta må vara sprucket men du välkomnar smärtan med öppna armar.
Du träffar honom några dagar efteråt. Hur långt efter vet du inte för du lever i en dimma. Du förvånar dig själv med att vakna varje morgon, utan några minnen av gårdagen. Har du träffat henne, kysst henne, känt hennes varma kropp mot din? Har du tänkt på honom eller bara sovit? Är allt bara en dröm?
   Han kan inte sitta still, rör sig ryckigt runt om i rummet och du lägger dig i hans säng med blicken i taket. Frågar vad som är fel fast du redan vet.
Med hans ansikte mot din nacke säger du att du redan vet och han blir stel. Han slår handen i väggen och skriker förlåt så många gånger att det slutar låta som ett ord.
   Du gråter för första gången sedan allt började falla samman.
Han håller om dig alldeles för hårt i ett desperat försök i att skydda dig från vetskapen om allt som hänt men inget kan rädda dig nu.
   Du vet inte hur det händer men du väljer henne. Eller du antar att det var vad du gjorde för det är hon som sover bredvid dig efteråt. Du förlät henne men hon förlät inte sig själv. Nästa gång du sa att du älskade henne så var det genom tårar. Du visste det inte då, men ni hade ett bäst-före-datum som car så mycket närmare än någon kunde trott. Ni kunde kanske aldrig laga bron mellan er efter han bränt ner den, eller så limmade ni ihop den helt fel.
   Nu, fyra (eller är det fem?) år senare kan du se att hon drog sig undan. Du kan se tydligt att hon slutade älska dig långt innan du slutade älska henne. Kanske så förlät du inte henne på rätt sätt, kanske skyllde hon allt som hänt på dig. Kanske gjorde du detsamma. Allt du vet att är innan du gann räkna till tio så hade du förlorat både honom och henne. Du var ensam i den grav du grävt åt dig själv när du började tvivla.
   Månader går utan att du får höra hennes röst, och när du väl får det så försvinner den bakom surret i dina öron när du lämnar tillbaka allt hon sparat hos dig.
   Du behöll en tröja i hopp om att få behålla henne också. Hon lovar att att allt kommer bli okej, och du är alldeles för långt borta för att ens förstå lögnen denna gången.
   Du träffar honom på fester och han skriker på dig varje gång. Skriker att det är ditt fel. Han avskyr dig för att du valde henne och du är alldeles för långt nere för att förstå att du avskyr honom för att han försökte tvinga dig att välja.
   Du kommer över det tillslut. Det tar tid, men efter ett halvår av att röka två paket cigaretter om dagen och fyra månader där du dricker varje dag så börjar saker bli bättre. Du inser att livet inte är över, att du tog allt så hårt för att du var sexton år gammal och när man är sexton så är världen så liten och hjärtat så stort.
   När du är tjugo så har du kommer över det, men ibland kommer det nätter där du inte kan sluta gråta. Inte för att du saknar ett förhållande som skulle fallit samman för eller senare i alla fall, utan för att en liten del i bakhuvudet säger att du förtjänade det. Du förtjänade att få hjärtat ryckt rakt ut ur din bröstkorg. Så när du är tjugo så gråter du för att du hatar att ha ont, men du förtjänar det.